Agricolaverkon vintti
Henrik Meinander:
Intressant men bristfälligt om fångutlämningarna
(Julkaistu Hufvudstadsbladetissa, 14.12.2003.)
Elina Sanas faktaverk om uppåt 3.000 utländska fångars utelämnande från Finland till Tyskland under fortsättningskriget utkom för några veckor sedan. Enligt författaren beräkningar utelämnades åtminstone 129 politiska fångar och 2.829 krigsfångar av utländsk börd till tyskarna under åren 1941-1944.
Bokens utgivning fick som bekant stor publicitet. Medierna kvicknade till och ville att oförberedda historiker såsom undertecknad snabbt skulle ge besked om vad verket gick för. Parallellt med detta vaknade utlandets intresse. Mindre än en vecka efter att boken hade utkommit vände sig Simon Wiesenthal – centret i Tel Aviv till republikens president Tarja Halonen med en officiell förfrågan om verkets historiska fakta, eftersom Sana pekar på att ett antal av de utelämnade fångarna var judar. Presidenten utsåg omgående den ansedde rättshistorikern, professor Heikki Ylikangas att utreda frågan inom loppet av några månader.
Så långt om de reaktioner som boken tillsvidare har väckt. Vad kan då sägas om dess innehåll? Elina Sanas tema är i många avseenden högst aktuellt. Utforskningen av allt det mänskliga lidande som andra världskriget medförde för Europas befolkning har börjat få mera nyans efter kalla krigets slut. Nazitysklands systematiska förintelse av en stor del Europas judar var ett av 1900-talets mest horribla brott mot mänskligheten. Men tyvärr förekom det vidrigheter också många andra håll i Europa under de fem krigsåren, som nu kan utredas utan misstankar om att man serverar historiska argument åt sina politiska motståndare på andra sidan järnridån.
Sana utgav för 24 år sedan en motsvarande bok om utelämningen av åtta utländska judar till Tyskland våren 1942. Även den boken föranledde debatt och gav upphov till en vetenskaplig undersökning av doktor Hannu Rautkallio, ur vilken det framgick Finlands statsledning konsekvent avvisade tyskarnas förslag om ett utelämnande också av finländska judar. I den nya boken gör Sana gällande att de finska myndigheterna utelämnade till Tyskland betydligt fler krigsfångar än vad man uppgav strax efter kriget, då de allierades kontrollkommission krävde en utredning. Om jag förstått hennes slutsatser rätt, handlade det om minst 589 personer, men finns det många motstridigheter i hennes beräkningar.
Det förblir det ofta oklart när Sana skriver om alla utelämnade fångarna och när hon avser endast sovjetiska eller ryska fångar. På sidan 364 uppger Sana att kontrollkommissionen fick uppgiften att 2.116 ryssar utelämnades till Tyskland, men att en senare offentlig utredning från 1953 kom fram till att 2.048 sovjetmedborgare utelämnades. Poängen är här att det fanns betydligt fler nationaliteter i Sovjetunionen än ryssar och att en del av dem fick sovjetiskt medborgarskap först 1945. På sidan 354 presenterar Sana en statistik över de utelämnade krigsfångarnas nationalitet, ur vilken det bl.a. framgår att av 2.640 klargjorda fall var 175 tyskar, 596 ester och hela 966 en "blandad" skara. Om man subtraherar nämnda tyskar och ester från de klargjorda fallen återstår endast 1.869 fångar...
En annan sak som försvårar en rättvis bedömning av Sanas faktabok är att hon inte använder fotnoter, utan endast vagt hänvisar till utnyttjade arkiv och undersökningar i den löpande texten. Det är antagligen möjligt att rekonstruera hennes spår och kolla bokens uppgifter, eftersom den har en till synes komplett käll- och litteraturförteckning, men en sådan rekonstruering kräver en helt egen forskningsinsats.
Sanas infallsvinkel är journalistisk, vilket hon även öppet meddelar i bokens inledning. Hon uttrycker en sympatisk medkänsla för de många tragiska mänskoödena och fäller in långa citat, som ökar ett intryck av autenticitet och av att något väsentligt blivit bortglömt i tidigare utredningar. Av en vetenskaplig undersökning hade krävts att utelämningen av nämnda fångar skulle ha analyserats mer systematiskt i ett antal större historisk kontexter. Det gäller att ständigt hålla i minnet de ytterst ansträngda förhållanden, som de finska myndigheterna agera under.
Finland var Tysklands vapenbroder och starkt beroende av tyskarnas råvaru- och vapenleveranser. Under första krigsvintern ledde livsmedelsbristen i Finland närapå till hungersnöd. Slutna överenskommelser måste därför hållas. En av dessa överenskommelser ingicks i november 1941, då man enades om ett fångutbyte, som gick ut på att Finland i utbyte mot fångutlämningar till Tyskland skulle erhålla lika fångar av finsk eller finskspråkig härkomst. Detta var inte märkligt, eftersom de finska myndigheterna förstås ansvarade för sina egna medborgare, vilket i nämnda fall gjorde att återbördande av finska fångar krävde ett utelämnande av en motsvarande antal utländska fångar, bl.a. sovjetiska politruker och spioner, som man redan av säkerhetsskäl gärna avstod från.
Elina Sana har skrivit en tankeväckande bok om ett tragiskt kapitel i Finlands historia. Men den som vill läsa en klargörande och balanserad analys av fallet gör nog bäst i att vänta på professor Ylikangas utredning.
Henrik Meinander
Artikkeli ilmestyi aiemmin Hufvudstadsbladetissa, 14.12.2003. HTML-versio Agricola -Suomen historiaverkkoa varten on tehty kirjoittajan alkuperäisestä tekstistä 7.4. 2004. Julkaistu tekijän luvalla.
Kommentoi artikkelia Agricolan keskustelufoorumilla