Det är mannen och manligheten som kommit värst i kläm i den finländska landsbygdens omvandling de senaste årtiondena. De typiskt manliga arbetsplatserna inom jord- och skogsbruk har rationaliserats bort medan nya arbetsplatser främst uppstått inom de traditionellt kvinnliga service- och vårdbranscherna. Som sten på lantmannens börda har dessutom lagts den allmänna krisen för traditionell manligheten i västvärlden, där mannens monopol på arbetsmarknaden brutits samtidigt som hans auktoritet och position inom familjens inre arbetsdelning vittrat sönder.

Det här scenariet är utgångspunkten för Harri Jokirantas undersökning av hur män på landsbygden bär sig åt för att klara sig vidare i ett samhälle där de modeller för manlighet de fick lära sig som barn inte nödvändigtvis längre fungerar. Ändå har Jokiranta ansträngt sig för att inte skriva i den för 1980-talets mansforskning typiska ”eländes-forskningens” (kurjuustutkimus) tradition. Tvärtom är den bild han ger av manlighet på landsbygden ljus och optimistisk.

Jokiranta har intervjuat 10 män i åldern 35-64 år, alla gifta och pappor, bosatta i landsbygdskommuner i södra Österbotten och norra Savolax och låtit dem berätta sina livshistorier. Det är uttryckligen männens eget perspektiv på sina liv och sin manlighet som får styra Jokirantas analys. På gott och på ont. Till det goda hör den kanske överraskande positiva grundtonen. Merparten av de intervjuade männen är nöjda med sina liv, stolta över vad de åstadkommit i sina arbeten, som äkta makar och som fäder. De uppfattar sina äktenskap som jämställda och har en viss kritisk distans till sina fäders mer patriarkala, arbetscentrerade manlighet. Till det onda hör att när männen själva får ge sin tillrättalagda tolkning av sina liv som män känns bilden väl rosig. Skuggsidorna och de intressanta konflikterna och kriserna tonas ner.

Jokiranta placerar själv in sin studie i den kritiska mansforskningens tradition, i en diskussion om nya modeller för manlighet och om hur manlighet socialt konstrueras. Någon väldigt kritisk ståndpunkt gentemot sina intervjupersoner intar Jokiranta emellertid inte; boken präglas av författarens starka sympati för och inlevelse i de tio männens livsberättelser. Jokiranta verkar ha en outtalad förförståelse som går ut på att dessa mäns fäder stod för en traditionell manlighet med många negativa drag, men att de själva tagit steget in i en jämställd, icke-patriarkal sen- eller postmodern manlighet. Genom att låta männens eget perspektiv dominera förmedlar Jokiranta skickligt en förståelse av hur männen konstruerar sin manliga identitet. Ändå kan man som läsare inte låta bli att undra över hur dessa mäns fruar, barn, andra anhöriga och arbetskamrater uppfattar deras manlighet. Alla de nya drag i manligheten som Jokiranta analyserar fram pekar visserligen på intressanta och förvånansvärt snabba förändringar i finländsk maskulinitet. Av en avhandling inom den så kallade kritiska mansforskningen skulle man ändå vänta sig ett mer kritiskt, ”pro-feministiskt” grepp på frågan om den manliga överordningen verkligen försvunnit -eller bara skiftat skepnad?

Manlighetens förändringar

De tio intervjuade männen ser själva en tydlig skillnad mellan hur det var att vara man ”förr” och i deras egen samtid. Förr i tiden var det över huvud taget lättare att säga vad en man var. Mannens roll var klarare och modellerna för manlighet entydigare: arbeta hårt, var skicklig i det du gör, var framgångsrik. Arbetet var det som vidgade manlighetens grundförutsättning, den fysiska styrkan, till manligt oberoende och ansvarstagande.

Idag, uppfattar männen, krävs inte bara detta av dem utan också ett annat slags manlighet som kombinerar den kroppsliga styrkan och ekonomiska självständigheten med hänsynstagande, delat ansvar, gemensamt fattade beslut, jämlikhet i parförhållandet och att aktivt ta sig tid för att vara med sina barn. Männen ser en klar skillnad mellan den egna föräldragenerationen, där mannen fattade besluten och kvinnan fick anpassa sig, och sina egna äktenskap där de fattar beslut tillsammans med sina hustrur. Mäns och kvinnors arbetsuppgifter har också flutit allt mera in i varandra. Inom jordbruket säger flera män att de gör allting tillsammans med hustrun, de ser ingen könad arbetsdelning längre. En av männen uttrycker rentav en lättnad över att kravet på att mannen skall kunna allting och bestämma allting ensam lyfts från hans axlar: han behöver inte längre klara av allting själv.

Men om det finns förskjutningar och förnyelse i manligheten så finns det också gott om bestående element: männen upplever ett försörjaransvar, att kunna trygga kontinuiteten och stabiliteten i familjens liv, som centralt i sin manliga identitet. De uttrycker också på olika sätt ett seghets-etos; man får inte ge upp, måste alltid försöka på nytt. Livet är hårt men man försöker reda sig och när man klarat sig genom svårigheterna är man stolt över att man klarat sig. Arbetet i sig har en central roll i deras liv, medan till exempel hälsa för flera verkar ha ett mera instrumentellt värde: hälsan är viktig för att man skall kunna arbeta och klara sig. Arbetet är samtidigt en plikt och tillvarons grund, det som gör livet möjligt men också någonting man offrar sig själv och livets andra områden för.

En intressant detalj är att flera berättare lyfter fram den egna modern som den som artikulerat och lärt ut arbetsmoralen, medan fadern mera varit den man identifierat sig med genom konkret gemensamt arbete. Den egna fadern är också den dominerande gestalten när Jokiranta frågar männen varifrån de i barndomen på 1940-1960-talen fått sina modeller för manlighet. Det är framför allt en arbetande fader som träder fram i berättelserna, en fader som sönerna lärt känna närmast genom att från barnsben hjälpa till i arbetena på gården men som emotionellt varit avlägsen. Över lag tycker Jokiranta att männens fäder är rätt osynliga i männens berättelser; de nämns oftast när männen reflekterar över sina egna sätt att vara pappor. Den viktigaste rollen när männen talar om sin uppväxt får istället modern, som står för godhet, närhet och omsorg. Det var hon som förmedlade de värderingar männen tagit med sig genom livet.

Den egna familjen och parförhållandet är viktiga för männen men tydligen någonting de inte kan eller vill artikulera i proportion till dess betydelse. Det är mycket av ”understatement” i männens knappa kommentarer om hustruns och barnens betydelse. Kärlek och sex är uppnbara ”icke-ämnen” i intervjuerna. Personliga vänner och homosociala grupper (”killgäng”) är också frånvarande i berättelserna. Ett traditionellt finländskt drag? Eller tvärtom mycket modernt? I den mån männen nämner om sina sociala nätverk på tal om vilka faktorer som är tillvarons grund handlar det nämligen om heterosociala nätverk; mannens och hans hustrus gemensamma kontakter till andra äkta par, grannfamiljer, släktingar och så vidare.

Vanliga, harmoniska män (?)

Harri Jokirantas avhandling tecknar en intressant och mångsidig bild av hur de intervjuade männen ser på sig själva och hur de konstruerar berättelsen om sitt liv. En bok som skildrar en i stort förnöjd, harmonisk manlighet som utan större våndor landat i den senmoderna jämlikheten känns som en uppfriskande omväxling till allt tal om manlighetens kriser, det må sedan gälla kring sekelskiftet 1900 eller kring millennieskiftet 2000. Bilden känns kanske emellanåt lite väl harmonisk, och får läsaren att vilja veta lite mera om vilka kriterier som fick Jokiranta att välja ut just de här tio männen. Han berättar att han fick kontakt med sina intervjupersoner via nyckelpersoner: kommundirektörer, anställda inom kommunernas kultur- och motionsverksamhet, församlingsarbetare, socialarbetare och anställda på regionala utvecklingsprojekt. Han förklarade ”forskningens ämne och metodik” för nyckelpersonerna, som sedan kontaktade män de trodde kunde vara lämpliga. Men vad för slags män ville Jokiranta ha tag på? Vilka slags män kontaktades?

Man får som läsare intuitivt en känsla av Jokiranta på något vis sökt fram tio ”normalmän” på landsbygden; medelålders, heterosexuella, gifta, familjefäder, lägre medelklass, arbetande inom ”vanliga” yrken på landsbygden. De flesta av dem har levt lugna, stabila liv utan stora kriser eller omvälvningar. Undersökningen går inte in på situationer där männen skulle ha känt sin manlighet allvarligt hotad eller i grunden ifrågasatt. Om Pekka, den av männen som tydligen haft mest problem och kriser i sitt liv, får vi veta väldigt lite. Är då avsikten att männen skall vara representativa för något slags manligt genomsnitt på landsbygden?

Jokiranta gör en ”disclaimer” där han kort konstaterar att berättelserna inte representerar alla finska män utan är unika men intressanta i sig själva. Han skriver att han ville låta männen berätta om sina liv så att de fritt fick välja fram det de själva tyckte var viktigt. Ändå verkar urvalet allt annat än slumpmässigt. Inte heller själva intervjuerna var ju förutsättningslösa: Jokiranta var uppenbart ute efter något särskilt i männens livsberättelser, detta svårdefinierbara som inom forskningen kallas ”maskulinitet”, och detta var förstås männen medvetna om. Här blir det i slutändan något oklart för läsaren vad exakt Jokiranta egentligen var ute efter i urvalet av intervjupersoner och i själva intervjuerna. Detta trots att avhandlingen annars präglas av mycket långa metodologiska utredningar.

Framtung avhandling

Jokirantas avhandling känns åtminstone för mig, en läsare oinvigd i författarens vetenskapliga subdisciplin och dess genrekonventioner, något obalanserad. Det förefaller en smula oproportionerligt att nästan halva boken är ägnad åt redogörelser för och reflektioner kring den använda metodologin. I jämförelse hotar nämligen själva ”biffen”, analysen av intervjupersonernas berättelser och manlighet, att kännas tunn (ca 100 sidor av 200). Visst är det bra med vetenskaplig självreflektivitet, men när avhandlingens tyngdpunkt hotar att tippa över från det studerade ämnet till forskarens reflektioner över sin egen metod så börjar man som läsare undra om avhandlingen borde byta rubrik.

En annan strukturell märklighet är den statistiska analys av mäns välfärd/välmående (hyvinvointi) enligt olika geografiska regioner som föregår analysen av männens livsberättelser. Den korta analysen resulterar i att män i södra och västra Finland socialt och medicinskt mår bättre än män i landets östra och norra delar. Jokiranta meddelar sedan att han valt sina två undersökningsområden, Södra Österbotten och norra Savolax, på basis av att Sydösterbotten hör till de ’välmående’ områdena medan norra Savolax hör till de områden där man’mår dåligt. Det förra området präglas av en västlig byakultur men det senare av en östlig släktkultur.

I analysen av männens berättelser tematiseras emellertid inte de regionala skillnaderna överhuvudtaget. Vi får inte ens veta i vilka regioner de olika männen hör hemma. Det är som om Jokiranta satt igång med ett statistiskt forskningsprojekt och ganska snart gjort en helomvändning i sitt forskningsupplägg men ändå inte kunnat låta bli att ta med den statistiska analysen i sin avhandling. Den är inte ointressant men borde knytas an till livsberättelserna på något sätt för att försvara sin plats i avhandlingen. Det synd att Jokiranta inte infriar de förhoppningar han väcker hos läsaren om en analys av männens livshistorier och manliga identiteter i ljuset av regionala kulturella skillnader, vilket hade varit en mycket intressant tematik.