Pöytäkirja, joka tehtiin Suomen Suuriruhtinaanmaan Valtiosäätyjen väliaikaisia Valtiopäiviä lopetettaessa Keisarillisen Linnan valtiosalissa Helsingissä, 30 p:nä Toukokuuta 1899.
Suomenmaan Kenraalikuvernööri, Kenraaliadjutantti, Jalkaväen Kenraali Nikolai Bobrikoff, jonka Hänen Majesteettinsa Keisari ja Suuriruhtinas Armossa oli valinnut ja määrännyt Keisarillisen Majesteetin puolesta lopettamaan valtiopäivät ja laskemaan Valtiosäädyt kotiin, tuli, Hänen Majesteettinsa Valtiopäiväin lopettajaisia varten Armollisimmasti vahvistamain juhlamenojen ohjeitten mukaan, oltuansa läsnä Jumalanpalveluksessa kaupungin Nikolainkirkossa, kello kaksi jälkeen puolen päivän valtio- saliin, jolloin Kenraalikuvernöörin edellä kävivät:
1:ksi) Valtiopäiväin Juhlamenojenohjaaja ja hänen Apulaisensa;
2:ksi) Senaatin Prokuraattori ja Jäsenet, kaksi aina rinnakkain: Prokuraattori ja nuorin Jäsen ensimmäisinä sekä ne muut siinä järjestyksessä kuin he istuvat Senaatissa, nuoremmat vanhempain edellä; ja
3:ksi) Senaatin Oikeusosaston Varapuheenjohtaja;
sekä jäljessä Kenraalikuvernöörin Apulainen, Kenraaliluutnantti Schipoff ynnä seurueeseen kuuluvat henkilöt.
Ritaristo ja Aatelissääty Maamarsalkin kanssa sekä Pappis-, Porvaris- ja Talonpoikaissäädyt Puhemiehinensä olivat, oltuansa läsnä Jumalanpalveluksessa Nikolainkirkossa, ennen Kenraalikuvernöörin tuloa valtiosaliin, sinne kokoontuneet.
Saliin tultuansa asettui Kenraalikuvernööri valtaistuimen portaiden viereen.
Kenraalikuvernöörin Apulainen, Senaatin oikeusosaston Varapuheenjohtaja sekä Senaatin Jäsenet ja Prokuraattori kuin myös seurueeseen kuuluvat henkilöt kävivät heille määrätyille sijoille.
Sen perästä astuivat esiin Maamarsalkki, vapaaherra Samuel Werner von Troil ja muiden säätyjen Puhemiehet: Arkkipiispa, Jumaluusopin Tohtori Gustaf Johansson, Kauppaneuvos Joachim Kurtén ja Rustitilallinen Kaarlo Wärri, kukin vuorostaan, sekä toivat esiin, itsekukin Säätynsä nimessä, seuraavissa Kenraalikuvernöörille pitämissään puheissa Säätyjen alamaiset kunnioituksen ja uskollisuuden osotukset sekä onnentoivotukset Hänen Majesteetillensa Keisarille ja Suuriruhtinaalle.
Maamarsalkki, Vapaaherra von Troil:
"Herr Generalguvernör, Eders Excellens!
Uti en vid senaste landtdag, hvilken var den första under Hans Majestät Kejsaren och Storfursten Nikolai II:s Regeringstid, till Hans Kejserliga Majestät aflåten underdånig adress uttalade Finlands Ständer, jemte frambärande af det finska folkets orubbliga uudersåtliga vördnad, trohet och kärlek till sin Monark samt erkännande af de förpligtelser, som härflyta af Finlands oskiljaktiga förening med det ryska riket, förhoppningen att Finland fortfarande måtte få utveckla sig i enlighet med de bepröfvade, af landets högsinnade Regenter städse tillämpade grundsatser, hvilka hos folket inplantat aktning för lagen och åt samhällsordningen gifvit dess fasta och lugna karaktär. Under en sådan styrelse rädde frid och förnöjsamhet i v&ra bygder, medvetandet att lag, till hvars stiftande folket sjelft egde rätt att medvärka, i hvarje fall stod högre än våld och god tycke, samt att alla voro lika inför denna lag, alstrade en befolkning, som genom sträfsamt arbete lyckats uppnå en i förhållande till landets geografiska läge och ringa materiella ressurser jämförelsevis hög grad af utveckling och andlig kultur, allt till heder och ära för det stora och mäktiga ryska riket, för hvilket vårt allvarliga och konservativt anlagda folk trodde sitt land hafva blifvit en pärla, väl värd att bevaras. Emot denna naturliga utveckling, hvilken en nittioårig erfarenhet ådalagt hafva varit jemväl i så måtto riktig, att densamma på ett fredligt sätt förstått att sammansluta och till hvarandra närma de olika nationaliteter, hvilka bygga och bo i landet eller tillfältigtvis här uppehålla sig, har emellertid, särskildt under det senaste årtiondet, med allt större skärpa upprest sig en åsikt, hvars förkämpar anse den största statskonst ligga uti de små nationernas tvingande att uppgå i de stora, utan att något afseende fästes vid de förras å uppfostran, folklynne och historiska förhållanden grundade olika lifsåskådningar. För Finland, som under den hittills följda regimen veterligen aldrig förorsakat den ryska rikspolitiken ens en skymt af bekymmer och uti hvars välstånd någonting med det ryska rikets värdighet oförenligt icke håller borde kunna uppvisas, är tillämpandet af en dylik statskonst, hvarigenom vårt folk skulle förlora sin nationella tillvaro och landet förvandlas till en komplex af län, lydande under och styrda af den ryska rikskroppen, icke allenast stridande emot de försäkringar, som vid landtdsgen i Borgå högtidligen blefvo gifna åt det finska folket, utan ock dess nödvändighet obegriplig redan därföre, att man här alltid trott det ryska rikets värkliga intressen bäst vara tillgodosedda genom att uti dess s. k. "gränsmarker" i stället för kufvade fiender hafva ett troget, pålitligt och vänskapligt sinnadt folk, hvilket, om ock landets konstitution och grundlagar i väsentlig mån äro olika med hvad i sådant afseende gäller uti Ryssland, har en särskild kulturhistorisk mission att uppfylla och därjemte frivilllgt samt med glädje och tacksamhet uppfyller de förbindelser emot riket, som af detta folk rättvisligen kunna fordras.
En sådan förbindelse är otvifvelaktigt den allmänna värnepligten, hvilken det finska folket redan förut åtagit sig och hvarom ständerna varit kallade att vid denna urtima landtdag än ytterligare öfverlägga. Att de till landtdagen öfverlemnade Nådlia propositionerna i ämnet gifva uttryck åt nyss omordade assimileringspolitik, torde icke kunna bestridas, och påkostande för hvarje finskt hjärta har det förvisso varit att uti de komitebetänkanden och underdåniga föregragningsningsmemorial, hvilka åtföljt sagde propositioner, delvis spåra en icke ringa grad af misstroende och hätskhet emot det finska folket, hvilket dock alltid i sitt förhållande till det ryaka riket varit lojalt och upprepade gånger af landets Höge Monarker fått emottaga de mest huldrika erkännanden af att detta folks trohet och tillgifvenhet beredt Monarkerne glädje och forljufvat deras dagar. Därjemte hafva särskilda uti Finlands nu gällande värnepligtslag ingående bestämningar, hvilka afvika från den ryska värnepligtslagen, men sådant oaktadt af Hans Majestät Kejsaren och Storfursten Alexander II, Glorvördigst i åminnelse, i Nåder blifvit stadfästade, ansetts härröra af separatiska motiv, hvarutom man påstått att omförmälde stadfästelse erhållits genom svek eller på bedrägligt sätt. Oberäknadt det mindre grannlaga uti att utslunga dylika äreröriga beskyllningar emot högt aktade, i spetsen för Finlands administration af Monarkernes stälda personer, hvilka, såsom numera aflidna, icke äro i tillfälle att sjelfve försvara sig, har det finska folkets kärlek till sitt fädernesland uti tidningspressen och offentliggjorda broskyrer nära nog blifvit betecknad såsom ett brott, ja, man har till och med vågat göra troligt, att Finlands oförgätlige välgörare Alexander I och Alexander II, hvilka dock bordt vara höjde öfver slika lumpna tillvitelser, icke alltid skulle tillfullo hafva insett vidden och beskaffenheten af deras åtgärder för Finlands bästa! Allt detta, i förening med ett konseqvent försök att förringa betydelsen af Finlands grundlagar, har icke kunnat undgå att på det djupaste såra det finska folkets heligaste känslor, hvarföre och då erfarenheten gifver vid handen, att man förgäfves söker att öfvertyga dem, som icke vilja låta sig öfvertygas, Finlands folk gripits af oro och bekymmer, hvilka ingalunda minskats genom det under landtdagens förlopp emanerade Nådiga Manifestet af den 3/15 sistlidne Februari. Då Hans Majestät Kejsaren genom Dess den 11 Februari 1895 tecknade Nådiga Resolution å Rikssekreteraren Plehves föredragnings- memorial, angående gemensam rikslagstiftning för Ryssland och Finland, förklarat nödvändighet icke föreligga att någon lagstiftning i omformäldt afseende skulle komma till stånd, samt de frågor, hvilka hörde såsom riksangelägenheter betraktas, ej heller blifvit uti de sagda Manifest åtföljande grundstadgandena närmare bestämda, var det sjelffallet att änberörda Manifest, som icke tillkommit uti den för lagars stiftande i Finland gällande ordning, här skulle väcka den största bestörtning, under intrycket hvaraf äfven Ständerna på framställning af landtdagens Lagutskott beslöto att genom en deputation, bestående af landtmarskalken och de ofrälse Ståndens talmän, bringa förhållandet rörande det uti Finlands grundlagar föreskrifna sätt för härstädes giltiga lagstiftande till Hans Majestäts Höga kännedom, men emedan Hans Kejserliga Majestät i Nåder förklarat sig icke vilja emottaga omförmälda deputation, hafva Ständerna vant nödsakade att, i sammanhang med svaret å propositionerna om värnepligtslagstiftningen, hvilken åtminstone delvis betecknats såsom en för Ryssland och Finland gemensam riksangelägenhet, upptaga frågan rörande meranämnda Manifest till behandling. Förtroendefullt, såsom det anstår ett lojalt, om sina skyldigheter och rättigheter medvetet folk, vända sig Ständerna dervid till sin älskade furste, öfvertygade att han, som inför verlden proklamerat principerna om rätt och rättvisa, hvaraf staternas säkerhet och folkens lycka äro beroende, nog skall förstå att högsinnadt och med rättvisa lösa den konstitutionella konflikt, som utan något fövållande från Finlands sida uti denna fråga uppstått.
Under försäkran om det finska folkets fortfarande orubbliga undersätliga vördnad, trohet och kärlek hafva Finlands Ständer nu att till Hans Kejserliga Majestäts grundlags- enliga afgörande öfverlemna det finska folkets underdåniga svar i anledning af propositionerna till den landtdag, som i dag afslutas. Stödjande sig på lagens fasta grund hoppas Ständerna underdånigst att Hans Kejserliga Majestät uti sagda svar skall finna bevis på det finska folkets lojala tillmötesgående och offervillighet, jemväl i rikets intresse, samt att de lyckliga resultaten af ett nittioårigt till ömsesidig båtnad ledande samarbete således icke skola komma att utplånas.
Finlands Ridderskap och Adel nedkallar öfver Hans Kejserliga Majestät och Dess Höga familj Guds rikaste välsignelse."
Arkkipiispa Johansson:
"Teidän Ylhäisyytenne!
Näiden väliaikaisten valtiopäivien nyt päättyessä pyytää Pappissääty Teidän Ylhäisyyttänne Hänen Majesteetilleen Keisarille ja Suuriruhtinaalle ilmi tuomaan Pappissäädyn alamaisimman kunnioituksen ja vilpittöman uskollisuuden.
Levottomuutta oli mielissämme valtiopäivätyön alkaessa, syvälle murheella olemme nyt kokoontuneet valtaistuimen eteen. Yhteiskunnallinen ja oikeudellinen kehitys on Keisarikunnassa ollut niin toisenlainen kuin Suomessa, ettei Keisarikunnan oloissa elävä ehkä aivan helposti käsitä, miksi Suomen kansa nyt on niin syvän murheen valtaamana, mutta sattuvasti ja tarkkaan on Suomen jalomielinen Valloittaja, Keisari Aleksanteri I Armollisessa Julistuksessaan 9/21 päivältä helmikuuta 1816 esittänyt Suomen kansan aseman, kun hän lausuu: "Sitä Valtiosääntöä ja niitä Lakeja, jotka Suomen kansan luonteeseen, tapoihin ja sivistykseen soveltuvina, ovat pitkän vuosijakson olleet sen yhteis- kunnallisen vapauden ja levollisuuden perustuksena, ei voi, saattamatta näitä vaaraan, supistaa eikä järkähyttää". Nämät sanat ovat todet, ja niissä on selitys Suomen kansan nykyiseen suruun.
Suomen kansan edustajat ovat velvolliset valtiopäivillä toimimaan perustuslakien mukaan, ja maamarsalkki ja puhemiehet velvoitetaan julkisvalalla "Jumalan ja hänen pyhän evankeliuminsa kautta" "kaikella voimallaan kokemaan ylläpitää ja puolustaa niin hyvin Keisarin ja Suuriruhtinaan oikeutta kuin säätynsä ja Valtiosäätyjen etuuksia ja oikeuksia voimassaolevain perustuslakien mukaan". Selvän oikeuden ja pyhimmän velvoituksen vaatimuksesta ei Valtiosäätyjen päätös ole voinut käydä toiseen suuntaan, vaikkakin ei se Suomen kansan isiä ja äitejä kauhistava ehdotus olisi esiintynyt, jonka mukaan heidän poikansa voisivat joutua suorittamaan asevelvollisuutensa asemassa, jossa heiltä puuttuisi perustuslakien ja Hallitsijain armollisten vakuutusten heille turvaama, maan omien lakien suoja, ja vieraissa oloissa, jotka tuottaisivat heille mitä suurimmat siveelliset vaarat.
Se oikeuskäsite, mikä Suomen valtiolliseen asemaan nähden on ollut Suomen korkeilla Hallitsijoilla, ja mikä on Suomen kansan, esiintyy Valtiosäätyjen päätöksessä. Syvä on Suomen kansan rakkaus aina ollut korkeaan Hallitsijaansa, eikä se tahdo loukata Keisarin ja Suuriruhtinaan mieltä, mutta sen on mahdoton luopua niistä oikeuksista, jotka kaikki sen hallitsijat ovat vahvistaneet, ja jotka ovat elinehtoja sen olemassaololle kansana. Lain pyhyyden säilyminen on ehdottomasti tarpeen kansan siveelliselle kehitykselle. Kaikkialla liikkuu Suomen kansassa ajatus: Jos Keisari ja Suuriruhtinas aavistaisi, mitä tunnon vaivoja tätä nykyä on herännyt uskollisen kansan sydämmessä, mitä murhetta ja ahdistusta sillä on, niin armollinen Hallitsija pian poistaisi surun aiheet; ja kansa on varma siitä, ettei se olisi Keisarille ja Suuriruhtinaalle vaikeaa.
Vuosi vuodelta on aineellinen ja henkinen yhdistys Keisarikunnan ja Suomen välillä ollut kasvamassa. Suomen kansan uskollisuus ei ole horjuva, ja se on täyttävä velvollisuutensa korkeaa Hallitsijaa ja Keisarikuntaa kohtaan, mutta Suomen kansan rakkaus, joka on tämän yhdistyksen paras perastus, käy mahdottomaksi, jos se oikeusjärjestys, johon koko sen historiallinen kehitys perustuu, ja joka on Hallitsijain vahvistama, loukataan.
Pappissääty rukoilee ja toivottaa Jumalan armollista suojelusta ja runsainta siunausta Hänen Majesteetilleen Keisarille ja Suuriruhtinaalle, Keisarinnalle ja koko Korkealle Keisarilliselle Perheelle ja pyytää alamaisimmasti olla suljettuna Hänen Majesteettinsa korkeaan suosioon."
Kauppaneuvos Kurtén:
"Eders Excellens!
De Nådiga propositioner och till dem hörande aktstycken, hvilka Hans Majestät Kejsaren och Storfursten täckts öfverlemna till urtima landtdags handläggning, hafva nu blifvit af Finlands Ständer slutbehandlade. I sine under- dåniga svar hafva Ständerne, fullt erkännende landets pligt att efter rättvisa och billighet samt i mån af sina krafter bidraga till tronens och rikets försvar, sökt utreda ej mindre det sätt, hvarpå, än det högsta belopp, hvartill landet kan för härväsendets behof öka sitt bidrag af lif och egendom, utan att dess nationella tillvaro och dess fortsatta odling äfventyras. Ständerna hafva ock, i troget minne bevarande de högsinnade ord, som från tronen riktats till Finlands folk: "att yttranden af redbarhet, sanning och laglydnad städse hafve att påräkne Monarkens Kejserliga hägn och nådige bevågenhet", dristat sig ett öppet och samvetsgrant redogöra för folkets rätt att med Hans Majestät samvärke vid stiftande af lag om värneplikten och dess uppfattning af sina förpliktelser mot tronen, fäderneslandet och riket. De våga nu i djupaste underdånighet utbedja sig, att Hans Majestät täcktes skänka dessa uttalenden sin Nådiga uppmärksamhet och upplysta personliga pröfning, enär äfven ett samvetsgrant referat af desamma endest bristfälligt kan återgifva deras värkliga anda och innebörd, hvaremot det lätt kan gifva upphof till missförstånd och framtida vantolkning.
Från urminnes tid har det finske folket vuxit fast vid den åskådning, att det rätta skall vara lagens både grand och mål. Erfarenheten har äfven bekraftat att lag, som bygges på folkets rättsmedvetande och till hvars stiftende det sjelft medvärkat, villigt efterlefves och medför trygghet, då däremot maktbud endast genom yttre tvång kunna upprätthållas och dock fostra öfverträdelser samt bringa folkets redberhet och pålitlighet på fall.
För en ädel Monark kan ej gifvas högre mål än ett bereda de folks välfärd, hvliken ute hägnet af hans spira. Finlands Ständer hyse derför det fasta hopp, att Hans Majestät skall med sin makt hägna landets besvurna rätt och låta detsamma äfven framgent åtnjuta Hans höga ynnest och bevågenhet. Med detta uttalande utber sig Finlands Borgarestånd att genom Eders Excellens få till Hans Majestät Kejsaren och Storfursten öfverbringa sin försäkran om undersåtlig vördnad, trohet och tillgifvenhet samt sin tillönskan af lycka och sällhet för Deras Kejserliga Majestäter och det Kejserliga huset."
Rustitilallinen Wärri:
"Teidän Ylhäisyytenne!
Kun Suomen Säätyjen tehtävä nyt päättyvillä ylimääräisillä valtiopäivillä on loppuun saatettu, Talonpoikaissääty pyytää Teidän Ylhäisyytenne kautta saada Hänen Majesteetilleen Keisarille ja Suuriruhtinaalle esiintuoda järkähtämättömän uskollisuutensa ja alamaisimman kunnioituksensa tunnustuksen.
Raskaalla mielellä on Talonpoikaissääty näillä valtiopäivillä käsitellyt niitä asioita, joita Hänen Keisarillinen Majesteettinsa on suvainnut jättää Säätyjen harkintaan. Suurta rasitusta tuottaa sotalaitos kaikelle kansalle, mutta etenkin niille kansanluokille, joitten toimeentulo riippuu ruumiillisesta työstä. Mutta Talonpoikaissäätykin, joka tuntee kansan velvollisuuden Valtaistuimen, isänmaan ja koko valtakunnan puolustukseksi, on, vaikkapa voimiaan epäillenkin, toisten Säätyjen kanssa myöntynyt asevelvollisuustaakan lisäämiseen siihen korkeimpaan määrään, joka maamme pohjaiseen asemaan ja kovaan luontoon nähden voi olla mahdollinen.
Suuresti Talonpoikaissäätyä on surettanut ne epäluulot, joita asevelvollisuusasian yhteydessä enemmän tai vähemmän avonaisesti Suomen kansan uskollisuutta vastaan on lausuttu. Niin pitkälle kuin aikakirjat tietävät Suomen kansasta puhua, tämä kansa aina vilpittomästi on täyttänyt velvollisuutensa, pysyen kiinni laillisessa hallitsijassaan, sen valtikan alla, johon Jumala on sen asettanut. Senlaiset epäluulon lauseet sentähden tuntuvat kipeänä loukkauksena syytöntä, rehellistä kansaa vastaan.
Ennen kaikkia Talonpoikaissäätyä ja koko Suomen kansaa kuitenkin on syvästi huolestuttanut ne tapahtumat tämän Säätykokouksen aikana, joiden seuraukset järkäyttävät kalliisti pyhitettyjä lakiemme säätämisperusteita. Suomen kansa on vuosisatojen kuluessa kasvanut kiinni niihin perustuslakeihinsa, joitten nojalla maamme yhteiskunta- järjestys on syntynyt ja kehittynyt. Suomen kansa sentähden ei tiedä mitään kalliimpaa ajallista hyvää kuin maamme perustuslait, joitten turvissa tämä kansa sukupolvesta sukupolveen on elänyt ja viihtynyt. Tämän Talonpoikaissääty on syvästi tuntenut, mutta emme kuitenkaan ole epätoivoon vaipuneet. Kovia aikoja on Suomen kansa aikojen kuluessa kokenut, mutta ahdingoissaan kansa on turvannut rukouksessa Jumalaan, joka sitä ei ole hyljännyt, ja lähinnä Jumalaa korkeaan Hallitsijaansa, jolta se on niin monta suosion ja rakkauden osotusta saanut vastaanottaa. Talonpoikaissääty rohkenee uskoa että se rauhaa rakastava jalo ruhtinas, joka koko ihmiskunnan hyväksi on tahtonut sodan kauhuja ja sotalaitosten rasituksia lieventää ja poistaa, ei ole sulkeva korvaansa Suomen pienen, mutta uskollisen kansan äänelle.
Talonpoikaissääty ei siis voi luopua siitä vakaasta toivosta, että Hänen Majesteettinsa Keisari ja Suuriruhtinas on näkevä Säätyjen vastauskirjoituksissa esiintuodut näkökohdat oikeudenmukaisiksi ja armollista huomiota ansaitseviksi.
Talonpoikaissäädyn jäsenet lähtevät koteihinsa rukoillen Hänen Keisarilliselle Majesteetilleen Ruhtinasten Ruhtinaalta, Jumalalta, armoa, voimaa ja viisautta ohjaamaan Hänen hoitoonsa uskotun Suomen kansan kohtaloa, Hänelle itselleen iloksi ja kunniaksi ja tälle kansalle onneksi ja siunaukseksi."
Maamarsalkin ja Puhemiesten astuttua Kenraalikuvernöörin eteen, antoi Maamarsalkki Kenraalikuvernöörille Suomen Suuriruhtinaanmaan Valtiosäätyjen päätöksen, joka on tehty ja annettu väliaikaisilla valtiopäivillä Helsingissä 29 p:nä Toukokuuta 1899 ja kirjoitettu ruotsin ja suomenkielellä.
Kenraalikuvernööri ilmoitti sitten Valtiosäädyille että Hänen Ylhäisyytensä oli Suomen Suuriruhtinaanmaan virkaa toimittavalle Ministerivaltiosihteerille Keisarilliselle Majesteetille alamaisesti esiteltäväksi lähettävä Maa- marsalkin ja Puhemiesten nyt pitämät puheet ja että Keisarillinen Majesteetti Armossa oli määrännyt Kenraali- kuvernöörin päästämään Valtiosäädyt kotiin seuraavalla, Hänen Majesteettinsa Korkeimmanomakätisesti allekirjoittamalla puheella, jonka Kenraalikuvernööri nyt venäjänkielellä julkiluki ja joka oli näin kuuluva:
Sittenkuin Kenraalikuvernööri oli antanut tämän Armollisen puheen ruotsiksi ja suomeksi käännettynä Senaatin Oikeus- osaston Jäsenelle Sven Wilhelm Hougbergille, luki Senaattori mainitut käännökset valtaistuimen portaiden vierestä ja olivat ne näin kuuluvat:
"Representanter för finska folket!
Sedan edra arbeten numera blifvit slutförda, förklara Wi urtima landtdagen afslutad.
Anbefallande eder i den Högstes skydd, förbtifva Wi hela det finska folket med Wår Kejserliga ynnest välbevågne.
NIKOLAI."
"Suomen kansan edustajat!
Kun teidän työnne nyt ovat loppuun saatetut, julistamme Me väliaikaiset valtiopäivät päättyneiksi.
Sulkien teidät Korkeimman suojaan, pysymme Me koko Suomen kansalle Keisarillisella armollamme suosiollisina.
NIKOLAI."
Kenraalikuvernööri lähti sitten, edellään ja jäljessään samat henkilöt kuin valtaistuinsaliin tullesssankin, sisempiin huoneisiin, jonka perästä Säädytkin poistuivat.
Kaikkeinarmollisimman määräyksen mukaan:
Arthur Kniper.