Tohtori Karolina Eskelinin kirjeitä Yhdysvalloista Suomeen.
24.1. 1904 Worcester
Ett gemensamt bref till er hade jag redan färdigt ett godt stycke, men så kommo de sista underrättelserna hemifrån, och brefvet, som var hållet i en mera skämtsam ton, tycktes mig vara en så skärande kontrast till de bittra känslor, som stormade öfver er att jag förstörde det.
Den ocensurerade litteratur vi här få läsa, bringar oss dagligen, nästan, nya underrättelser, som vi sen få bekräftade i bref.
Altnog du vet ju att det gått oss väl här i Worcester, vi ha också mått bra och trifts så bra som jag tänker mig att det öfverhufvudtaget är möjligt här i landet. Nu på senare tider ha dock den svåra ekonomiska kris, som inträdt i den amerikanska industrin, blifvit i sina värkningar känbar äfven för oss, ity att de finska arbetarne här, hvilka så godt som uteslutande bilda våt kundkrets, i stora skaror blifvit utan arbete eller fått detta och lönerna reducerade till ett minimum. En massa ha begifvit sig bort för att söka arbete på andra orter. Detta gör naturligtvis att äfven vårt arbete i hög grad minskats, särskildt har detta varit hållet sedan nyår. Under dessa omständigheter kunna vi kanpt stanna kvar här; jag har redan tidigare tänkt försöka mig i Michigan, och skall nu om ett par dagar förvärkliga min afsikt att resa dit.
Res först till Calumet och stanna antingen där eller i någon annan stad i norra Michigan. Så farligt är det icke med de s.k. dåliga tiderna här, de ha nog sin öfvergång, och nu blir det bättre, om ej förr, så är hört efter presidentvalet. Alltid förtjänar man emellirtid så mycket att man kan lefva och sköta sina affärer, men man skulle naturligtvis önska mera, men det reder sig nog. Landet är stort, och utvägarna många, den fördelen har det framför hemlandet.
Det är nog så ledsamt för oss att lämna ort och besväligt äfven. Vi har träffat på så många hyggliga och hjälpsamma mänskor här, både bland svenskar och finnar... om infödingarna kan jag ej säga mycket... skulle man kunna språket flytande...
Till en fest, som svensk-finska luth. församlingen här gaf i November, hade jag erbjudits att hålla ett föredrag eller tal, hvilket jag ock gjorde. Vid det tillfället förstod jag första gången hvilken tjusning det måste ligga att kunna leda och beherrska folkmassor med sina ord. Salen var full af folk, och att se alla dessa spända anleten och ögon...
Jag bodde i Kaleva 4 dagar hos en arbetare och hade det riktigt bra...
26.2. 1904 Astoria
De äro så förtvivlade, de underrättelser, som komma hemifrån, hvarje bref talar om någon ny olycka, och som skärande kontrast därtill få vi sedan det flacka och innehdh. läsa HBL., som blott andas idyllisk ro.
...man här kan göra så mycket mera för sitt folk... striden är så ojämn att man ur den ej kan rädda ens sitt eget människovärde.
Mina skulder, mitt lifs spöke och börda... Det är ända något att andas fri luft och att se stora förhållanden, stora resusrser och möjligheter. Och här finnes mycket att göra bland våra egna... Det duger ej att uppträda med herremannalater, folket har en ingrodd misstro mot öfverklassen och har nu mångenstädes gripits af förskräckelse öfver en möjlig invasion af "ne Suomen herrat". De vilja absolut icke ha någon att herrska öfver sig, och dock gifver ens större bildningsgrad en ett så afgjordt öfvertag öfver dem att för den, som vore uppgiften vuxen, här vore mycket och tacksamt arbete att utföra. Kanske Erkko kan göra något, jag hoppas det, själf är han mycket hoppfull och full af ifver, jag fruktar blott att han är allt för sangvinisk, och i några af sina artiklar åtminstone, har han säkerligen tagit publikum från ett orätt sida. Numera har han fått en bra och intelligent medarbetare i mag. S. Nyman från Tammerfors, en som förstår sig på folket utan att dock sänka sig till dettas nivå.
Öfverhufvud ha vi funnit finnarna här bättre än deras rykte. Alla bildade som varit här ha utmålat dem i högst osympatiska färger, och kanske det att man kom hit sålunda förberedd har gjort att man angenämt öfverraskats af att finna så många goda sidor. Det är sant att de äro grälsjuka, afundsama och småaktiga och sällan förmå höja sig till större själfständighet men dessa fel finner man öfveralt isynnerhet bland obildade... bland s.k. bildade också. Men jämsides därmed... många förtjänster. Så mycken vänlighet, hjälp- samhet och hygglighet som vi rört här har vi aldrig förr i så ofta återkommande och allmän form rört af främmande människor. En ofta framträdande, något för intensiv benägenhet att betona den sociala likställigheten i detta land kommer man alldeles väl tillrätta med genom att ej låtsa om någonting utan behandla dem lungt och vänligt såsom en människa en annan. Och vi ha aldrig råkat ut för närgångenhet eller påflugenhet. Naturligtvis är det omöjligt att fraternisera med dem, därtill är deras ståndpunkt altför primitiv och deras tankar och intressen altför inskränkla, men efter all uselheten och eländet hemma gör det en i alla fall godt i själen att finna det så mycket godt kunnat växa upp bland detta samma folk på främmande botten. De bjuda till efter förmåga. Nykterhetsföreningar, ungdomsföreningar, sjukhjälpsföreningar uppstå den ena efter den andra bland finnarna öfver hela Unionen t.o.m. här ute i vilda Vestern gör en tydlig tendens till arbete på utveckling och förbättring sig gällande. Vid sidan af stråtröfvaretyperna som från arbetet i guld- och silfverminorna, på skogshyggena eller fiskeri- platserna kommo in till städerna för att i sällskap med andra stråtröfvare supa upp sina hårdt förvärfvade dollrar, slåss och lefva vildt, finnes en annan stam af de våra, som lefver neykter och ordentligt, bilda familj och blir bofast samt förvärfvar sig gård och... Jag tror ingalunda, att finnarna här äro bättre än hemma i Finland, men de fria och lyckligare förhållandena låta de goda sidorna komma i dagen; de äro här ej utsatta för sådana fruktansvärda pröfningar som de hemmavarande...
Vi lämnade Worcester emedan krisen inom fabriksindustrin i Östern gjorde att finnarna dels blefvo utan arbete, dels lämnade staden och vårt arbete sålunda blef tämligen prekärt. Vi foro först till Calumet, där visste man ingenting om dåliga tider och icke häller längre västerut. På denna resa upptäckte vi i förbifarten Nordpolen. Den låg i Calumet. Där var fruktansvärdt. Kvicksilfret frös ute och vattnet frös inne, och jag förfrös mitt ansikte och Ellen sina händer så vi båda måste gnidas med snö... Heiden var alldeles bortfrusen, stackars mänska, som måste lefva där.
Efter en resa... hamnade vi först i Seattle... Detta är Nordvästerns mest blomstrande och märkvärdigaste stad. På tre år har folkmängden vuxit från 100 000 till 150 000 personer och på de tider af året, då allastråtröfvare och arbetare från hundratals mil omkring och från Alaska samlas där, uppgår antalet till omkr. 200 000. Staden är centralort för den i starkt uppsving varande trafiken på Alaska och äfven handeln med sydligare kusten och med Asien går delvis öfver denna ort. De finnas, som påstå att staden med tiden kommer att ta lofven af själfva San Fransisco...
Nåja, vi lämnade ganska gärna Seattle och kommo så hit, vår resas egentliga mål, sedan vi ej kunde stanna i Calumet. Astoria är en fiskareby med c. 10 000 innevårare, däraf omkr. fjärdedelen finnar... Finnarna här äro alla mer eller mindre välmående, och då de ej äro beroende af handel och industri, så beröras de ej häller af dåliga tider, lika litet som andra här. Någon finsk läkare ha de ej sett sedan de kommo hemifrån, och det tyckes som om vi skulle kunna få duktigt arbete och ty åtföljande inkomster här. Vi ha varit här nu i något öfver 2 veckor och förtjäna lika bra som i Worcester under den goda tiden ehuru vi hvarken kunnat annonsera eller sätta ut namnskylt emedan vi ej kunna få license att praktisera förrän i början af April.
30.3. 1904 Astoria
Vi ha redan fått ett stort rykte bland finnarna här och å landsorten... Vi har förty haft mycket arbete, mera än någonsin i Worcester... det finns icke en människa här att tala och sällskapa med, och det fanns flere riktigt hyggliga i Worcester. En bildad finsk fru bor här, men henne se vi sällan. Det jan ej häller bli tal om att resa på besök någonstans, då våra närmaste bekanta äro Heiden i Calumet och Hornborgs i New York...
De infödda läkarna här ha mottagit oss väligt och kollegialt, inbjudit oss till sin förening etc... Först omkr. den 20 April få vi vår license att praktisera, till dess går det sådär enl. ryktet utan annonsering.
Som ett bevis på amerikansk hygglighet kan jag berätta en följande episod. En fru från en grannstad kom hit till oss för några vecka sen, hon är svenska, mannen finnen, (han heter för resten Björkman och har i tiden lärt medicinekandidaten i H:fors). Hon... måste opereras. Såsom icke registrerad läkare hade jag naturligtvis ej rätt att företa någon operation, men då mänskorna styft höllo på att jag skulle göra 't, gick jag och tolte med en af kirugerna här i staden, en dr. Pilkington. Han erbjöd sig genast att skaffa plats för pat. på sjukhuset och att formelt stå för fallet samt assistera vid operationen, hvilket han också gjorde. Jag undrar hvem som hemma skulle vilja åtaga sig ansvaret för en vildt främmande mänska som kommer från andra sidan jordklotet och påstår sig kunna operera... Mot utlänningar äro de i alla fall hyggligare än vi, såhär privat åtminstone. Däremot se de medicinska myndigheterna ej gärna utländsk invandring. Det är högst osäkert om vi få skriva på tyska vid examen i April, och om det måste gå på engelska, så vete Gud huru det utfaller.
20.4. 1904 Portland
Vi befinna oss nu i den stora staden Portland, 4 timmars järnvägsresa från Astoria för att ta' examen för license att praktisera i Oregon... vi bo på ett hotel, "the Portland"... Den här examen t.ex. är det värsta skoj vi någonsin varit med om. Den försiggår i en smutsig sal med rankiga bord och stolar; det är som ett prof för gesäller, och så går det äfven till. Frågorna äro så man kan både skratta och gråta åt dem... de tvinga oss att skrifva på engelska... Det ligger här i luften en stark animositet mot främlingar... De äro tydligen mycket ovana vid att några europé förirrar sig hit, och se påtagligen ej gärna att man kommer hit för att konkurrera med dem om den kära dollarn... Sekreteraren i examenutskottet förklarade nämligen för mig när jag var för att anmäla oss till examen, hurusom de amer. läkarne stodo så oändligt öfver de europeiska att någon jämförelse ej kunde komma ifråga. Äfven här besannar sig det gamla ordspråket: ju större okunnighet, desto större själftillräcklighet.
Det känns riktigt förnedrande för en att vara med om det bloj de här kalla examen. Både i Boston och i Michigan togs saken åtminstone med en viss värdighet och högtidlighet, och om ock proceduren var obehaglig och tråkig, så kände man sig ej för god för den såsom här. Där tyckte man att det ju var helt naturligt att man skulle underkasta sig de prof landet fordrade när man begärde samma rättigheter som dess egna innebyggare - men här - man tycker de skulle skämmas att ge sig att på detta sätt "examinera" hyggligt och lärdt folk. Nåja, man får lof att hålla ut till slutet, komedeijan pågår ännu 6 timmar i morgon och 3 i öfvermorgon.
6.6. 1904 Astoria, till Dr. Oskar Arvid Boije
...inträffade den ekonomiska krisen, hvilken hufvudsakligen drabbar handels- och fabrikscentra i de östra delarna af landet. Fabrikerna stängdes eller minskade sin arbetskraft till ett minimum, och så blefvo massa af finnar utan arbete och reste bort till andra orter eller hem till Finland. Vårt arbete minskades naturligtvis som följd häraf. De dåliga tiderna i detta land räcka vanligtvis icke länge, och om ej förr, så blir det bättre i hört efter presidentvalet, isynnerhet om Roosevelt blir omvald. Det torde höra till vanligheten att ekonomiska kriser utbryta här under året före presidentval, ty osäkerheten om hvilket parti som skall segra förlamar affärsvärksamheten. Emellertid hade vi ej lust att vänta flera månader i Worcester på bättre tider utan beslöto begifva oss västerut, främst till Michigan, där jag ju har license att praktisera. Vi foro således till Calumet, men stodo ej ut där längre än 4 dagar... Finnarna trifvas emellertid väl där, det är ju deras "pesäpaikka"... medan de å andra sidan äro oförmogna att uppfatta all humbug här och det faktiska förtryck de amerikanska kapitalisterna utöfva på arbetarna och på hela samhället för öfrigt. När, såsom nu, dåliga tider inträdt, och fabriksabetare, som 10-15-20 år arbetat hos samma firma, med hänsynslöshet afskedas, eller om de lemlästas vid arbetet och bli lurade på skadeersättning af sin rika husbonde, som gör med domstolar och rättvisa hvad han vill, då få de nog känna afvigsidan af saken, men sådant inträffar likväl ej altför ofta...
Det är sant att de äro gräl och afundsjuka sins emellan och ytterst benägna att bilda hvarandra dödligt hatande partier vore sig kyrkligt eller annat afseende... Bristen på bildade och intelligenta krafter gör sig naturligtvis nog så känbar.
Men å andra sidan behöfver man ej länge vara i beröring med folket här för att märka huru rädda de äro för en invasion af "Suomen herrat", de vilja på inga vilkor ha ledare af herremannaklassen nu då de tycka att de ändtligen sluppit öfverklassens "förtryck" och kunna leda sig själfva. Jag fruktar, att de bildade finnarna i New York, som under senare tid samlat sig där, altför mycket tala och skrifva om folkets fosterlandskärlek, om skyldigheterna mot det gamla landet etc...
Hvad som skulle göra en vistelse i t.ex. Calumet alldeles omöjlig, är att där läkarne äro indragen i partistriderna... Dessutom vore där knapt mera rum för en finsk läkare, där finnas redan Heideman och två i Amerika utlärda doktorer, bland dem den högst energiska Sorsén, som har ett eget sjukhus. I grannstaden Hancock finns ock 2 finsk.amer läkare. ...Redan nu hade man i Calumet låtit utgå det ryktet att medicinelicentiaterna hemifrån ingalunda äro jämförbara med de värkliga medicinedoktorer, som kreeras här i landet, ...Mobben, som äfven eljes anser detta land vara utmärkt, tror naturligtvis dylikt. För öfrigt beror ens praktik äfven här i landet mera på om folk eljes finner behag i en, de... sig ej så mycket vid att man kommer hemifrån som vi där äro benägna att tro, mera dock här vid västkusten, ty det är hittils okändt att någon skulle vågat sig så långt, och därför har t.ex. vårt uppträdande i Astoria nästan väckt sensation. Purfinnarna sätta ock värde på att få tala med läkaren på sitt eget språk, men eljes äro de lika lätt eller ännu lättare... för humbugsdoktorer och patentmediciner...
Jag tror knapt någon europé varit här före oss i examen... Här finns ett af en katolsk... uppehållet hospital... Vi äro numera antagna till medlemmar såväl i den lokala läkareföreningen son i Oregons allm. läkareförening. Möten hållas hvarje månad och herrarna pratar mycket, men i allm. äro deras kunskaper så kolossalt ytliga och specielt deras diagnostiska förmåga så underhaltig att man både häpnar och grämar sig. Duktiga karlar äro de nog, och sedan de profvat på publikum och skaffat sig några års erfarenhet, kunna en del bli ganska bra.
Om du vill ha ett slutomdöme om landet med hänsyn till bildade emigranters ställning här, så är detta enl. min tanke icke något land för bildade mänskor, om man näml. skulle tänka sig att stanna här för alltid. Att vara några år går nog. ...Bland ens egna landsmän eller t.o.m. bland skandinaver öfverhufvud kan man ej räkna på intelligent umgänge...
(Kirjeet Åbo Akademin kirjaston kokoelmissa.)