Vetehinen kirjoitti:Suomenruotsalaiset eivät omasta mielestään ole suomalaisia vaan suomenruotsalaisia, jonka nimityksen Pipping keksi 1910-luvulla erottuakseen suomalaisista.
Vilken j*vla Pipping? Vem är det? Något som besluter för min del om vad jag – en finlandsvensk – tycker att jag är? Jag tycker allra helst alldeles själv utan herr Pipping och smädaren Vetehinens hjälp (smädaren efter att Vetehinen offentligt erkänt att han smädar mig – utan att ange någon orsak (se hans inlägg 2.5.11 där det sägs ”Pilkkasin sinua Petsku” osv.)
Tietenkin he ovat suomenmaalaisia eli Suomen kansalaisia, mutta pitävät itseään omana etnisenä ryhmänä, jolla on oma suomenruotsalainen identiteettinsä.
...
Otetaan nyt vielä yksi aspekti. Tuollaiset petskut sanovat suomeksi olevansa suomalaisia, mutta ruotsiksi he sanovat olevansa suomenmaalaisia. Mikä huijaus! Ja miksi hyvin suomea osaava onkin suomenruotsalainen? No siksi, että hänellä on väestörekisterissä merkintä.
”Suomenmaalainen” är inte finska utan en språkgroda (sammakko, käännösvirhe) med vilken du försöker förhindra att dina tankefel och förenklingar kommer i dagen liksom också din strävan att frånta oss finlandssvenskar vårt hemland, Finland.
Borde du kanske lära dig det som kanske är ditt hemspråk, finska, innan du försöker skriva på finska?
Man säger nämligen suomalainen, medan ”suomenmaalainen” är ett nio poängs (ogenuint) fel. Ingen finne – jag avser då dem med finska som modersmål - skulle någonsin säga så. Det är ett uppfunnnet uttryck med vilket du som sagt logiskt försöker bevisa dina tankefel, inte ens ett uttryck för din dåliga kunskaper i finska.
Ditt försök går ut på att utestänga – med ”ordfinurlighet” - finlandssvenskarna från sin nationaltillhörighet, dvs. från att vara finnar. Denna utveckling har sin början i början av 1800-talet då den svensktalande eliten av finländarna sa: ”Svenskar kan vi inte vara, ryssar vill vi inte vara, låt oss vara finnar.” Man ville hitta en egen identitei i en vilsen tid, säger Eva Larsson på Populärhistoria i ett svar på ett läsarbrev:
http://www.nordicacademicpress.com/o.o. ... 52&vid=585
Beträffande användningen av orden finländare – finsk – finne, ja se då den finlandssvenske språkvetaren Mikael Reuters (författaren till Reuters ruta i Hufvudstadsbladet - en spalt om svensk språkriktighet), till vilken redan Skrjabin hänvisade till i sitt inlägg
http://www.kotus.fi/index.phtml?l=sv&s= ... reochfinne
där betydelserna i språkbruket på svenska klargörs. Utomordentlig läsning som varmt rekommenderas för alla. Reuter är lättläst med flera klargörande exempel.
II
Du är inte bemyndigad av någon att besluta om vad jag tycker om min nationalitet. Du är inte heller bemyndigad till att besluta om vad finlandssvenskarna i gemen tycker, kära min smädare. Du yrkar på att få en rätt som ingen kan ha. Finlandssvenskarna tycker nämligen helt oberoende av ditt maktspråk det de tycker och det påstår dig referera det – utan en tillstymmelse av bevis.
Det har nyligen förekommit ett högst populärt internationellt evenemang - eurovisionsschlagertävlingen – där Finland representerades av finlandssvensken Axel Ehnström. Uppenbarligen representerade Ehnström, som enligt smädaren Vetehinens förenklade världssyn ju saknar hemland, därför någon form av ”ingen mans”-land.
Ehnström är ju inte finländare enligt smädaren Vetehinens logik. Det var inte heller Porthan, Topelius eller Runeberg – som skrev orden till ”Vårt land” - vilken jag sjungit otaliga gånger i min alltså felaktiga tro att Finland är mitt hemland. Inte heller var Snellman, Mannerheim eller J.G.Hellstén (som senare förfinskade sitt namn) det heller. Eller Yrjö-Koskinen för den delen. Då de inte var vare sig svenskar eller finnar - var de då ryssar – men många anser dock egendomligt nog dem för att ha varit finnar, eller åtminstone finländare. Mannerheim t.ex. talade ju finska dåligt. - Men nej – alltså då den gäller internationella framgångar vill vår gode smädare nog norpa åt äran till vårt (gemensamma) hemland. I allmänhet märker vi ju inte när vi hejar på de våra – finnarna – att vi egentligen samtidigt säger – visst är vi bra, du och jag, för vi är ju alla finländare.)
Det mängd ultranationalistiskt struntprat som min gode smädare kommit med - alltfrån att denne försökt norpa åt de finskspråkiga äran/ödet av vara den ena av de stridande parterna i inbördeskriget medan finlandssvenskarna varit muka den andra - är enorm. Hans påståenden om att den finska allmogen förtryckts av de (finlands)svenska herrarna är alltigenom ren och skär historieförfalskning. I hans naiva värld är (finlands)svenskarna representanter för det onda, som i tid och evighet (eller åtminstone sedan ungefär 1000-talet) har förtryct det goda uttryckligen finskspråkiga folket (i stället för att se att de förtryckte småfolket helt oberoende av språk. Vetehinen ser oss finlandssvenskar som hemska blodtörstiga förtryckare. Heh, här är jag en förtryckare, jag som försöker hanka mig fram på min magra pension, jag är en alltså pensionär vars dagar fylls, tror min gode smädare, av förtryck av finska arbetsföra män och kvinnor!
Däremot tog arbetarrörelsen – socialdemokratin - i ett rätt tidigt skede avstånd från alla slag av natonalism och har varit en rätt och slätt socialt baserad stark samhällelig faktor. Vetehinens nationalism finns till som ett tidsfördriv, en lek för gunstig junkern Vetehinen, som den gode smädaren ägnar sig åt så länge han tycker att det är roligt. Sen kan vi ju gå hem och äta.
Vetehinens försök att så spåkhat är alltså dömt att misslyckas eftersom det språkhat han eftersträvar saknar – i motsats till arbetarrörelsen - reell grund i samhället. Men små vågor får han förstås till stånd. Annorlunda är det med sannfinländarnas främlinghat. Däremot kunde smädaren Vetehinen sluta upp med att skriva sina fabler. De är visserligen ofta roande men det blir så småningom tråkigt, det måste jag hålla med många om här. Gå och bada – sluta fabla och sluta smäda, Vetehinen, tycker jag. Då blir allt genast mycket trevligare.
Peter
