Väitöksen aiheena kuppaaminen Suomessa
Lähetetty: 27.06.12 16:15
Strandberg, Hindrik: Koppning i Finland fram till mitten av 1900-talet
Helsingin yliopisto, humanistinen tiedekunta, filosofian, historian, kulttuurin ja taiteiden tutkimuksen laitos. Väitöskirja (monografia).
Sedan antiken har olika former av blodtappning baserande sig på de humoralpatologiska uppfattningarna om de fyra olika kroppsvätskorna använts i vårdande syfte. Blodtappning så som vårdmetod har här undersökts enligt en etnografisk-medicinhistorisk metod.
Även i Finland har man sedan början av 1500-talet ställvis använt sig av fyra olika blodtappande vårdmetoder, nämligen påsättning av blodiglar, krassning, åderlåtning och koppning. Men mest använd i Finland har dock koppningen varit och som utförts i en rökbastu, som har funnits på så gott som varje gård. Avhandlingen strävar till att noggrant beskriva utförandet av koppningen för att ta reda på vilka olika sjukdomar och krämpor som man strävat till att bota. Uppgifterna i det arkivaliska materialet har också jämförts med uppgifter om olika slag av antika koppningsinstrument, liksom även med antika medicinska skrifter och medeltida manuskript samt med läkeböcker sedan 1500-talet fram till början av 1900-talet.
Koppningen utfördes i regel om våren och om hösten i en väluppvärmd rökbastu, och den utnyttjades i regel av medelålders kvinnor. Ett av målen med undersökningen är att ta reda på var på kroppen kopperskan genom sugning drog fast kopphornen, hur många dessa var samt förhållandet mellan fastdragningspunkterna och sjukdomarna eller krämporna som man avsåg att bota. När kopphornet hade dragits fast uppstod det en liten bula i huden innanför hornet och efter en liten stund avlägsnades hornet och kopperskan började hacka små sår eller hål i huden med sin koppyxa. Hornet sögs fast på nytt och p.g.a. sugkraften började det flyta blod ur såren, efteråt sköljdes såren omsorgsfullt med vatten.
Det fanns två slags kopperskor, det ena slaget var bykopperskan som koppade på begäran och det andra slaget var den kringvandrande kopperskan som färdades omkring och erbjöd sina tjänster. Ett annat syfte här är att undersöka vilka olika sjukdomar eller krämpor som botades. Och av alla de olika sjukdomar som man sökte att bota, var huvudvärken och tandvärken de allra vanligaste.
En annan fråga är också huruvida sjukdomarna verkligen blev botade samt hur detta uttrycktes. Här har även sjukdomar och krämpor upptagna i medeltida handskrifter och senare tiders läkarböcker jämförts med sådana sjukdomar och krämpor som våra kopperskor botade, något som leder till frågan om varifrån hade kopperskorna fått sina färdigheter och kunskaper om var på kroppen kopphornen skulle dras fast för att bota de olika sjukdomarna. Sannolikt står svaret att finna i det att deras kunskaper hade traderats i muntlig form från en generation av kopperskor till en annan. Slutligen ges det en utblick över den moderna koppningen som återupptogs i samband med den alternativa medicinen i Finland på 1970-talet.
Helsingin yliopisto, humanistinen tiedekunta, filosofian, historian, kulttuurin ja taiteiden tutkimuksen laitos. Väitöskirja (monografia).
Sedan antiken har olika former av blodtappning baserande sig på de humoralpatologiska uppfattningarna om de fyra olika kroppsvätskorna använts i vårdande syfte. Blodtappning så som vårdmetod har här undersökts enligt en etnografisk-medicinhistorisk metod.
Även i Finland har man sedan början av 1500-talet ställvis använt sig av fyra olika blodtappande vårdmetoder, nämligen påsättning av blodiglar, krassning, åderlåtning och koppning. Men mest använd i Finland har dock koppningen varit och som utförts i en rökbastu, som har funnits på så gott som varje gård. Avhandlingen strävar till att noggrant beskriva utförandet av koppningen för att ta reda på vilka olika sjukdomar och krämpor som man strävat till att bota. Uppgifterna i det arkivaliska materialet har också jämförts med uppgifter om olika slag av antika koppningsinstrument, liksom även med antika medicinska skrifter och medeltida manuskript samt med läkeböcker sedan 1500-talet fram till början av 1900-talet.
Koppningen utfördes i regel om våren och om hösten i en väluppvärmd rökbastu, och den utnyttjades i regel av medelålders kvinnor. Ett av målen med undersökningen är att ta reda på var på kroppen kopperskan genom sugning drog fast kopphornen, hur många dessa var samt förhållandet mellan fastdragningspunkterna och sjukdomarna eller krämporna som man avsåg att bota. När kopphornet hade dragits fast uppstod det en liten bula i huden innanför hornet och efter en liten stund avlägsnades hornet och kopperskan började hacka små sår eller hål i huden med sin koppyxa. Hornet sögs fast på nytt och p.g.a. sugkraften började det flyta blod ur såren, efteråt sköljdes såren omsorgsfullt med vatten.
Det fanns två slags kopperskor, det ena slaget var bykopperskan som koppade på begäran och det andra slaget var den kringvandrande kopperskan som färdades omkring och erbjöd sina tjänster. Ett annat syfte här är att undersöka vilka olika sjukdomar eller krämpor som botades. Och av alla de olika sjukdomar som man sökte att bota, var huvudvärken och tandvärken de allra vanligaste.
En annan fråga är också huruvida sjukdomarna verkligen blev botade samt hur detta uttrycktes. Här har även sjukdomar och krämpor upptagna i medeltida handskrifter och senare tiders läkarböcker jämförts med sådana sjukdomar och krämpor som våra kopperskor botade, något som leder till frågan om varifrån hade kopperskorna fått sina färdigheter och kunskaper om var på kroppen kopphornen skulle dras fast för att bota de olika sjukdomarna. Sannolikt står svaret att finna i det att deras kunskaper hade traderats i muntlig form från en generation av kopperskor till en annan. Slutligen ges det en utblick över den moderna koppningen som återupptogs i samband med den alternativa medicinen i Finland på 1970-talet.