Agricolaverkon vintti
Elina Sana:"Motstridigheter" i min bok dokumenterar varierande historiska sanningar
(Julkaistu Hufvudstadsbladetissa)Jag tackar Henrik Meinander för en klargörande och balanserad analys av min bok Luovutetut - (Hbl. 14.12.2003). För min del vill jag klargöra något av den förvirring Meinander påvisar i kapitlet med titeln "Motstridigheter". Hans förvirring gäller statistiken som presenteras i min bok om antalet utlämnade krigsfångar.
Min bok vill påvisa, hur krigstidens offentliga förvaltning handskades med fortsättningskrigets krigsfångeutlämningar. Det handlade inte om fångutbyte i vanlig mening, dvs. utbyte mellan två nationer som efter kriget återsänder sina fångar tillbaka till hemlandet. Min bok handlar om utlämningar av sovjetiska krigsfångar från Finland till ett tredje land, nazityskland. Finnarna hade underhandlat med tyskarna i denna "människohandel"om utbyte av sovjetiska krigsfångar mot tyska krigsfångar som var av finsk eller finskspråkig härkomst. Dem behövde Finland som arbetskraft.
Jag berättar i boken, att de allierades kontrollkomission efter kriget fick ta emot många olika rapporter av antalet krigsfångar som hade utlämnats till Tyskland. Jag frågar i boken, om skillnaden i de officiella siffrorna orsakades av bortlämningen av över 500 officerare samt politiska och judiska krigsfångar, som utlämnades till Lapland’s Gestapo i åtminstone 12 olika grupper, 50-60 människor i varje grupp, under åren 1941-42. Av dessa krigsfångar presenterar jag i boken fyra dödsattest utskrivna av Röda Korset. Varje dödsdatum (människor från olika grupper och olika utlämningstider) var samma som kvittodatum av utlämningen till Gestapo. Jag frågar, om finska myndigheter undlät sig att notera denna grupp i den slutgiltiga redovisningen till kontrollkomissionen.
Motstridigheterna i myndighetsdokumenten gällande krigsfångarnas nationalitet, är också viktiga i min bok. Under krigstiden grupperades krigsfångar enligt 89 olika nationalitetskategorier, vilket bestämde fångarnas behandling och rättigheter i de olika fånglägren. Jag visar hur till exempel judar och zigenare registrerades enligt speciella kategorier i fånglägren. Efter kriget presenterade dock de finska myndigheterna för kontrollkomissionen en annan typ av kategorisering av krigsfångar. Nu gällde det bara 15 nationalitetskategorier där judar eller zigenare inte nämdes.
Också den juridiska basen av utlämningarna innebär motstridigheter som var viktiga att åskådliggöra i boken. I maj 1942 bad den finska armén om ett utlåtande av Erik Castrén, juridisk expert vid utrikesministeriet, om utlämningar av krigsfångar till ett tredje land. Enligt Castrén var allt OK enligt internationell lagstiftning. Nästa år 1943 i november bad armén om ett annat expertutlåtande av Reino Ellilä. Nu var utlämningar inte alls OK. Vad hade förändrats? Tyskland hade förvandlats från vinnare till försvinnare. Det hela kulminerade i Elliläs varning, att Finland enligt internationell lagstiftning var ansvarigt också för det, att de utlämnade krigsfångarna eventuellt råkade illa ut i Tyskland.
Jag förstår väl Henrik Meinaders besvikelse över att jag inte kunde använda mer tid eller energi till att rota fram den absolut slutgiltiga siffran på alla de utlämnade. De korta tjänstledigheter jag tog för arbetet med boken p.g.a. små stipendier kostade mig mitt statliga heltidsjobb i våras. Då bestämde jag att inte rota mera utan berätta vad jag luskat fram.
Det viktigaste i min bok kan nämligen inte reduceras till frågan om 1+1 = 2. Det viktigaste i min bok är frågan varför Finland i utlämningarna till nazityskland engagerade sig - och fortfarande tycks engagera sig - mycket mer i matematik än i internationella mänskliga rättigheter.
Elina Sana
Artikkeli ilmestyi aiemmin Hufvudstadsbladetissa, HTML-versio Agricola -Suomen historiaverkkoa varten on tehty kirjoittajan alkuperäisestä tekstistä 7.4. 2004. Julkaistu tekijän luvalla.
Kommentoi artikkelia Agricolan keskustelufoorumilla