Pro gradu: Återfallsfebern på Sveaborg och i Karlskrona 1788

[Jyrki Ilva]

Seuraava Helsingin yliopistossa hyväksytty pro gradu
on nyt luettavissa E-thesis-palvelussa:

Magdalena af Hällström: En sjukdom af högst elakt släckte :
Återfallsfebern på Sveaborg och i Karlskrona 1788-1790
(humanistiska fakulteten, historiska institutionen)
URL: http://urn.fi/URN:NBN:fi-fe200802281119

Opinnäytteen tiivistelmä:

Sommaren 1788 drabbades den svenska flottan av en svårartad
febersjukdom. Febern, som senare definierats som febris recurrens el.
återfallsfeber, hade sitt ursprung i den ryska flottan. Besättningen
ombord skeppet Vladislav, krigsbytet från slaget vid Hogland, bar på
ett stort antal smittade klädlöss. Efter flottans ankomst till Sveaborg
spred sig sjukdomen snabbt bland manskapet, men även bland
fästningens garnison.

Förhållandena inom militären, både inom lantarmén och framför allt
inom flottan, var gynnsamma för epidemiers spridning. De trånga
utrymmena, den ensidiga kosten, det undermåliga dricksvattnet,
den bristande hygienen: allt gynnade uppkomsten och spridningen
av olika epidemier. Manskapets försämrade allmäntillstånd gjorde,
att sjukdomarna blev mera förödande än vad de i andra förhållanden
skulle ha varit. Bristen på manskap och material under Gustav III:s
ryska krig var enormt, bl.a. var bristen på medicinsk personal och
-utrustning skriande. Då flottan och armén drabbades av en epidemi
av katastrofala dimensioner stod myndigheterna hjälplösa. Epidemin
visaqr tydligt hur illa förberett hela kriget var och hur misskött flottans
sjukvård var.

På Sveaborg var förhållandena fruktansvärda. Halva garnisonen
uppges ha avlidit, och det låg travar av lik överallt. Kaserner m.fl.
byggnader adapterades till provisoriska lasarett och det rådde brist
på allt. De medicinska myndigheterna representerades av den till
fästningen skickade andra fältläkaren, som tillsammans med läkarna
på fästningen gjorde sitt bästa i enlighet med tidens vårdmetoder.
Då den svenska örlogsflottan i november seglat över tilll Karlskrona
spred sig epidemin i staden. Sjukdomen grasserade också bland
de civila. Då sjukdomens orsak och utbredningssätt var okända, kunde
man varken hindra epidemin från att spridas eller genomföra adekvata
vårdmetoder. Tvärtom, med de hemförlovade båtsmännen spred sig
sjukdomen även till de övriga delarna av riket. Under 1789 var flottan
p.g.a. de många sjukdomsfallen närmast operationsoduglig. Under
vårvintern och våren 1790 avtog epidemin.

Epidemin var ett svårt medicinskt problem. För att utreda situationen i
Karlskrona skickade den tillförordnade regeringen, utrednings-
kommissionen och Collegium medicum sina egna representanter till
staden. De olika läkarnas sjukdomssyner grundade sig främst på tron
om sjukdomars uppkomst genom miasma och förbättrandet av
luftkvaliteten sågs som en väsentlig vårdform. I arbetet jämförs
de olika myndigheternas och några av de på platsen varande läkarnas
syn på sjukdomens art, dess orsaker och ursprung. De flesta härleder
sjukdomen till den ryska flottan, och nämner någon form av smitta.
Som främsta sjukdomsorsak nämns dock miasma och de
rekommenderade vårdformerna representerade den humoralpatologiska
synen. Förste amiralitetsläkaren Arvid Faxe representerar dock
en annan åsikt, i det att han enbart tror på sjukdomens överföring
via smitta.

Epidemin var också ett politiskt problem. Epidemin var en lokal
angelägenhet ända till dess att flottans operationer hämmades av
manskapsbristen, varefter den blev ett ärende på högsta nivå. Kungen
ingrep sommaren 1789 genom att grunda en kommision med rätt
vidsträckta befogenheter. I Karlskrona verkar de militära myndigheterna
och läkarna ha misstrott och skuldsatt varandra för katastrofen, och
förhållandet mellan de till staden sända utredarna och militärerna var
likaså inflammerat. Genom källorna återspeglas rivalitet, avund och
inbördes konkurrens. Personalbristen var svår, och den skyldiga söktes
utanför den egna kretsen. Den danskfödde apotekaren med sina påstott
otjänliga mediciner blev en ypperlig syndabock.

Örlogsflottan beräknas i sjukdomar ha förlorat omkring 10.000 man
i döda, huvudsakligen i Karlskrona (civila inberäknade). Armén och
Skärgårdsflottan uppges likadeles ha mist omkring 10.000 man, medan
antalet i strid stupade armésoldater endast var ca 1500. Sammanlagt
antas alltså ca 20.000 människor ha mist livet; både i återfallsfeber,
men även i andra, samtidigt grasserande farsoter. I denna siffra är
inte de övriga delarna av riket inberäknade. Epidemin i fråga kan
alltså på goda grunder anses vara det svenska 1700-talets största
medicinska katastrof.