Styrelsen för Finska Historiska Samfundet godkände följande målsättningar vid sitt möte den 27.4.2026:
Riksarkivets planering måste vara öppen och transparent
Riksarkivets mål är att 99,9 procent av arkivbesöken ska vara digitala år 2030. I planeringen bör man göra ett uppehåll och genomföra en oberoende helhetsbedömning av konsekvenserna, där följande utreds:
1. de långsiktiga kostnaderna för digitalisering och digitalt bevarande
2. konsekvenserna av att verksamhetsställen stängs, samt
3. behoven av att utveckla Riksarkivets digitala infrastruktur.
Målet bör vara att skapa en helhet som på ett realistiskt sätt betjänar forskningens och undervisningens behov. Under uppehållet riktas resurserna till att förbättra Riksarkivets digitala tjänster och system. Dessutom måste Riksarkivet utarbeta en tydlig, realistisk och offentlig plan för vilka material som bör digitaliseras för att förbättra tillgängligheten och enligt vilka kriterier digitaliseringen genomförs.
Forskare måste få tillgång till pappersmaterial
Yrkesverksamma forskare bör ha rätt att själva välja vilken metodologi de använder. Detta är en grundläggande princip för forskningens frihet. Forskare måste även i fortsättningen ges möjlighet att använda analoga material, om dessa på grund av forskningsämnet eller materialets karaktär är mer värdefulla för forskningen än digitala material, eller om genomgången av dem är effektivare och snabbare än att arbeta digitalt. Detta gäller även i de fall där materialet redan har digitaliserats.
Riksarkivet ska främja både traditionellt arkivarbete och digital leverans av material. Forskarsalarna vid verksamhetsställena får inte begränsas till att vara öppna endast en gång i månaden eller enbart under självbetjäningsveckor. Forskare och medborgare måste ha tillgång till kundservice och öppettiderna bör fördelas jämnare.
Riksarkivet måste utarbeta transparenta kriterier för självbetjäningstillstånd. Tillstånd bör beviljas enligt entydiga och på förhand offentliggjorda kriterier, inte genom fallspecifika bedömningar.
Den offentliga finansieringen för bevarandet av kulturarvet måste tryggas
Riksarkivets finansiering i statsbudgeten måste tryggas, eftersom en stor del av Finlands kulturarv och historia har anförtrotts åt Riksarkivet. I Riksarkivets resultatavtal måste det finnas mekanismer genom vilka verksamhetens genomslag och arkivets roll som stöd för forskning kan styras. Ett sådant kriterium kunde exempelvis vara användningen av material i historisk forskning.
Eftersom en betydande del av Riksarkivets budget går till fastighetskostnader och hyror till Senatfastigheter, måste användningen av dessa medel och grunderna för kostnadernas storlek redovisas offentligt för varje enskilt objekt.
En decentralisering av arkivmaterial är säkerhetspolitik
Verksamhetsställena i Uleåborg och Joensuu bör inte läggas ned och material bör inte koncentreras till S:t Michel, eftersom Uleåborg och Joensuu är universitetsstäder, till skillnad från S:t Michel. Uleåborg fungerar som ett regionalt centrum för arkivmaterial i norra Finland och i Joensuu erbjuds utbildning inom arkivområdet. Ur säkerhetspolitisk synvinkel är S:t Michel inte en lämplig plats för en koncentration av material. Dessutom skulle en utvidgning av arkivet medföra betydande kostnader.
Även framtiden för verksamhetsställena i Jyväskylä och Tavastehus bör omvärderas. Att avstå från den moderna och rymliga byggnaden i Tavastehus, som särskilt planerats för arkivbruk, är mycket kortsiktigt.
Det är inte ändamålsenligt att i Jyväskylä, Uleåborg och Joensuu överföra möjligheten att använda analoga material till andra aktörer, exempelvis genom fjärrlånesystem. Detta medför betydande risker i samband med transporter och eventuella serviceavgifter för användarna, vilket skulle skapa ojämlikhet mellan forskare som använder analoga material och andra användare.
Offentliga material ska vara avgiftsfritt tillgängliga för medborgarna
Riksarkivets rätt att ta ut avgifter för leverans av material bör inte utvidgas, eftersom Riksarkivet har ett allmännyttigt uppdrag och omfattas av offentlighetsprincipen.
Digitalisering, digital leverans och fjärrlån bör vara avgiftsfria, eftersom avgifter skapar ojämlikhet mellan arkivets användare och flyttar kostnader som borde täckas via statsbudgeten till användarna och forskningsfinansiärerna.