Hur har det finländska landsbygdssamhället genom tiderna reagerat när nya idéer, teknologier och incentiv för naturbruket anlänt utifrån? Den frågeställningen är den röda tråden genom en ny artikelsamling om finländsk landsbygds- och miljöhistoria ”Ympäristöhistorian monet kasvot – kirjoituksia suomalaisesta ympäristöhistoriasta” (Miljöhistoriens många ansikten – uppsatser om finländsk miljöhistoria). De nio artiklarna i boken spänner över ett brett fält, från järnålder till 1900-tal och från jord- och skogbruk till byggnadsskick och föreningsväsende. Boken är redan den tredje artikelsamlingen som forskningsgruppen för lantsbygds- och miljöhistoria vid Åbo Universitet producerat sedan 1999.

Samlingen ger ett välkommet tillskott av jordnära, handfast empiriska studier till den fortfarande ganska begränsade finländska miljöhistoriska litteraturen. Ändå vill jag sätta ett litet frågetecken för den titel man valt och för huruvida det verkligen är det miljöhistoriska perspektivet som är den gemensamma referensramen för artiklarna. Enligt en kanske lite snäv klassisk definition är miljöhistoria studiet av den historiska växelverkan mellan människan och naturen, där betoningen uttryckligen är lagd på den ekologiska växelverkan så att även naturen ses som ett aktivt subjekt i historien. Det känns svårt att riktigt passa in vissa av artiklarna i ”Ympäristöhistorian monet kasvot” innanför den begreppsanvändningen – till exempel Petri Kähkönens artikel om de statliga försöken att påverka och styra byggnadsskicket på statens skogsområden i norra Finland på 1920- och 30-talen att bättre motsvara den moderna välfärdsstatens estetik. Eller Sami Männistös i analys av ödegårdsinstitutionens betydelse för den sociala mobiliteten på landsbygden under krisåren kring år 1700.

Man kan naturligtvis argumentera för att alla artiklarna i boken på ett eller annat sätt berör människans förhållande till naturen – särskilt om man utgår från den kanske mer moderna definition av miljöhistoria som särskilt stadsmiljöhistoriker drivit, nämligen ’studiet av den historiska växelverkan mellan människan och hennes fysiska omgivning’. Men jag tror att boken känts mera som en tematisk helhet med en sammanhållande frågeställning om man i titeln tagit fasta mer på det nämnda temat med innovationers mottagande. Till exempel Tiina Siikavirtas artikel om oljeväxternas införande i Finland på 1940- och 50-talet har enligt min läsning väldigt mycket mer att säga om inställningen till en innovation hos å ena sidan de statliga försörjningsmyndigheterna och å andra sidan odlarna, än den har att säga om oljeväxternas inverkan på landskapet eller jordbrukets ekologiska effekter, vilket vore ett mer ”klassiskt” miljöhistoriskt perspektiv.

Frågan om mottagandet av innovationer på lokalplanet hade gärna kunnat tematiseras och utvecklas mer genomgående, till exempel hade det perspektivet varit spännande i Sampsa Heinonens artikel om den ekologiska odlingens spridning i Finland som nu mer tar fasta på de enstaka tidiga entusiasterna och utbyggnaden av organisatoriska strukturer på 1970- och 1980-talen. Men det är klart att i en artikelsamling som för samman nio individuella forskningsprojekt är det svårt att hitta särskilt tydliga gemensamma teoretiska ansatser.

Sami Louekari gör i en lång inledande artikel en värdefull historiografisk genomgång av miljöhistoriska perspektiv inom finländsk historieskrivning ända sedan Topelius dagar. Hans resultat underbygger tidigare studier som kunnat konstatera att naturen och miljön ända fram till 1970-talet användes som förklarande faktorer inom historieforskningen mest då andra förklaringsmodeller inte verkade räcka till, men att de inte i sig problematiserades som forskningsfrågor. Först när miljöproblemen blev ett viktigt tema i samhällsdebatten började även historikerna se på naturen med nya ögon.

Aino Nissinaho baserar sig långt på arkeologiskt material när hon analyserar vilka förändringar medeltiden med dess nya religiösa, kommersiella och politiska kopplingar medförde för livet i fem byar i Masku socken i sydvästra Finland. Ett allt mångsidigare bruk av naturresurserna ledde till befolkningstillväxt och spridning av bebyggelsen. Typiskt var flexibla kompromisser mellan gamla former av naturbruk och nya odlingsmetoder som anpassades till de lokala förhållandena.

Bland bokens artiklar finns den mest uttalade betoningen på just växelverkan mellan naturen och människan i Terhi Kivistös artikel om hur miljön påverkade beskattningen i det medeltida Finland. Kivistö visar på hur kronans fogdar i Egentliga Finland, trots stela påbud från centralmakten i Sverige, var tvungna att mycket flexibelt anpassa beskattningen till de lokala natur-, odlings- och klimatförhållandena som varierade från ort till ort, efter årstiderna och mellan goda och dåliga år. Å andra sidan återverkade beskattningen på naturen på många sätt genom sin inverkan på den ekonomiska aktiviteten. Till exempel gynnade kronan starkt nyodling eftersom åkerbruk var lättare att beskatta än jakt och fiske. Utbyggnaden av vägnätet styrdes långt av transportbehovet för skattepersedlar. Artikeln känns kanske lite som ett ”idépapper” där stora och små effekter av naturens och beskattningens växelverkan blandas huller om buller, men är ett fräscht exempel på hur ett miljöhistoriskt perspektiv kan ge en ny och annorlunda tolkning av tidigare välkända fakta.

En lyckad mikrohistorisk skiss är Sami Männistös artikel om ödegårdar under krisåren 1696-1721. Männistö är intresserad av de sociala konsekvenserna av att en gård blev ”öde” det vill säga att den inte längre kunde betala skatt. Genom att kombinera källor från rättsväsendet, kronans skatteuppbörd och kyrkans folkbokföring kan Männistö följa enskilda familjers och individers öden genom de svåra åren. Genom att historien berättas genom konkreta personliga livsöden som sätts in i sammanhanget av de större sociala skeendena blir den en ovanligt levande och gripande historisk studie. Louekari kommer fram till att de gamla ägarnas olycka på ödegården ofta innebar en möjlighet för de yngre obesuttna sönerna till jordägande bönder att i mogen ålder (över 35 år och med egen familj) ändå komma över en egen gård. Den enes död blev den andres bröd.

Kimmo Jalonens artikel behandlar hur moderniseringsprocessen kring förra sekelskiftet upplevdes och hanterades bland de självägande bönderna. Jalonen konkretiserar den mångfacetterade och kanske lite diffust uppställda frågeställningen genom att ur ett närmast mentalitetshistoriskt perspektiv granska utformningen av en lantmannaförening i Nousis, den förändrade inställningen till skogen och boskapen som nu blev delar av en ny slags penningekonomi på landsbygden, samt hur lantmännen nu handskades med sina pengar och fastigheter. Artikeln ger många intressanta ingångar till, men också en rätt splittrad bild av landsbygdens mentaliteter i omvälvning.

I en intressant analys av en debatt på 1850- och 1860-talet om sammanslagningen av den högre utbildningen i lant- och skogsbruk i Finland, spårar Erja Mesikämmen en konfrontation mellan två olika syner på Finlands ekonomiska framtid, den liberalistiska och den fennomanistiska. Skulle skogsbruket ses som en naturlig del av lantbruket och kontrolleras av lantbrukarna? Eller var skogsskötsel ett eget yrke som bäst sköttes av vetenskapligt skolade specialister med skogsindustrins intressen för ögonen? Både lantbrukaren och forstmästaren ville exploatera skogen och ingendera såg dess naturliga tillstånd som värdefullt i sig, konstaterar Mesikämmen, men båda parterna ansåg att den andras skogsbruk skadade de egna intressena.

Bokens samtliga artiklar:
Sami Louekari: Ympäristö suomalaisessa historiankirjoituksessa, s. 15
Aino Nissinaho: Paikallisyhteisö muutoksen edessä – Mikrotutkimus Maskusta rautakauden lopulta keskiajalle, s. 89
Terhi Kivistö: Ympäristön vaikutus veronmaksuun keskiajan Suomessa, s. 143
Sami Männistö: Autiotila – murhenäytelmä vai maattoman mahdollisuus?, s. 179
Kimmo Jalonen: ”Maa on mainio meill’ elo elpynyt ympäri maata” – Talokas ja modernin ongelma 1800- ja 1900-luvun vaihteessa, s. 207
Erja Mesikämmen: Talonpojan aarreaitta vai teollisuuden voimavara? Metsä ja metsänhoito Evon ja Muistialan oppilaitosten yhdistämiskeskustelussa, s. 241
Petri Kähkönen: Priima pirtti ja 65 neliön autotalli vai ihmisasunnoksi kelpaamaton tekele?, s. 267
Tiina Siikavirta: Pitkiä pellavia ja terveellistä ruokaöljyä – Öljykasvien viljelyn aloittaminen Suomessa, s. 301
Sampsa Heinonen: Suomalaisen luomun juurilla, s. 327